väntans tider...

Nu är det så nära att jag lika gärna kan gå ut med det offentligt... Det är min tur nu... Kroppen känns kanske inte riktigt redo än, lite tung, men det blir nog bra när det väl sätter igång.

Vasaloppet alltså, eller inte riktigt "riktiga", utan den lite midre trånga varianten, öppet spår. Fast fortfarande nio låånga mil. Ja, nu befinner jag mig uppe i ett otroligt vackert snöklätt Sälen. Det kliar i fotograffingrarna. Snön faller och det är vitt och vackert som det skall vara på vintern. Kameran är naturligtvs med, men jag har bestämt mig för att ha lite ledigt i helgen. Koncentrera mig på min uppgift, denna måndag, den 23e februari 2009. Nämligen att ta mig från Sälen till Mora "I fäders spår för framtids segrar". Nio (9) mil! Ja herregud, vad har jag gett mig in på. Jag som aldrig egentligen gillat att åka skidor i spår! Det har varit mer utför i min värld. Min uppladdning började ganska bra. Jag har hasat runt på en 2 km slinga. Många varv blir det... Man behöver skidmil i benen... När det sedan närmade sig så fick jag testa en ny variant av uppladdning. Bihåleinflammation i två veckor. Har inte läst att det är så många som använt sig av just den metoden, men någon måste vara pionjär! Så nu är det nära, imorgon gäller det. Idag skall skidora lämnas in för vallning. Jag skall äta pasta en sista gång (iallafall på ett bra tag), smörja in mig med ormsalva, somna på spikmattan, sova gott, vakna tidigt och sen...Men det bästa i galenskapen är att jag inte är ensam. Förutom alla andra tusentals människor som åker så gör även min pappa det. Första gången för oss båda. Sedan har vi vårt "rescueteam" i form av min kära sambo och hund. Det känns tryggt! Nähä, nu är det dags att fixa till morgonens gröt. Dagens tanke: Nio mil är inte mer är 1 mil nio gånger... Hej på er!/jenny

Copyright © 2009 Smålandsbilder.se